Tänk vad tokig man är som blir så ledsen när en kisse dör. Men såklart, Håkan var ju urkatten hemma. Han hör liksom till bilden jag har av mitt gamla hem, och det känns så förfärligt tomt och sorgligt att tänka att han inte ligger där hemma i soffan, i dockvagnen eller på köksbordet. Håkan hade verkligen personlighet. Han älskade och sova och äta mat. Han hade världens största ögon som tittade på en när han ville ha mat. Dom gick aldrig att motstå. Han gillade inte att gå utomhus om det inte var jättefint väder, som idag. Om vädret var dåligt när man öppnade ytterdöfrren för håkan, så vände han om och sprang och gömde sig av fasa. Han fällde säkert mer hår än alla andra husets katter tillsammans. Trots att han för det mesta var världens lataste, så fick han ryck ibland och då klättrade han upp i träd. En gång satt han nästan längst upp i en jättehög gran. Ingen fattade hur han kommit upp, eftersom stammen på granen knappt hade några grenar. Och ingen trodde han nånsin skulle komma ner levande. Men det gjorde han!

 

Nu tror jag att Håkan ligger och sover i solen någonstans i katthimlen. Och jag ska snart gå och pussa på mina egna katter.