Igårkväll var det storm som sagt. Men jag tycker inte att stormen drabbade Alingsås särskilt hårt. Jag förväntade mig det värsta när jag slutade jobba halv tio. Men det var väl mest regn tyckte jag, och visst, kanske några hårda vindpustar. Jag var inte speciellt bekymrad. 

 

Men när jag körde på E20 mot västra bodarna ringde min telefon alldeles galet. Jag svarade inte eftersom jag inte gillar att köra och prata i telefon samtidigt, och verkligen inte när det är mörkt och regnar. Det kändes som jag ville koncentrera mig på vägen, I guess. Men när jag tryggt hade parkerat hemma såg jag efter vem som ringt, och det visade sig vara min lilla mormor. Jag ringde upp henne medan jag gick in i huset, och fick genast höra lättade tacksägelser och halleluja för att jag var hemma och vid liv. Stackars mormor, hon hade visst inbillat sig att jag skulle blåsa bort eller dö i stormen på något sätt. Jaja, jag lugnade mormor med att jag levde och skrattade lite när jag lagt på. Men det är väl gulligt när folk bryr sig om en.

 

Folk ja. När jag lagt på och går mot sovrummet hör jag de mest högljudda snarkningar. Som visar sig komma från M, såklart, vem annars? Och då blev jag faktiskt lite stött! Det var en sån kontrast i mitt liv. Mormor som inte kan sova fyra mil bort innan hon vet att jag är hemma, och så ligger min själs älskade och snarkar lugnt och fridfullt i sängen! Helt oberörd över att jag hade kunnat dö i stormen!