Klaustrofobi i skogen.
Det är så himla skönt att vara utomhus. Speciellt på hösten och speciellt
efter en lång dag på en sjukhusavdelning. Och speciellt i skogen.
Det finns inte så mycket skog i vb, inte som jag har växt upp med.
Överhuvudtaget känns det instängt i vb ibland, omringad av E20, järnvägen och så sjön.
Lite klaustrofobikänsla får jag ibland faktiskt. På väldigt många sätt tänker jag ju
mig att det är här jag ska bo kvar en stor del av livet, men när jag tänker på
klaustrofobin och bristen på trevliga promenadvägar får jag lite ångest. . .
Men det är ett I-landsproblem och som tur är kan jag åka hem till Ornunga och hälsa på i skogen!
Kommentarer
Trackback
