Ända sen jag var typ femton år har jag nog längtat lite efter att få vara tantig. Bli vuxen och få leva tråkigt och vardagligt. När jag var femton var det svårt att säga nej. Jag trodde att man inte kunde vara femton och stanna hemma, istället följde jag med. Det var väl rätt på sätt och vis, för när man är femton får man inte vänner genom att stanna hemma. Så många gånger var jag på ställen och med folk jag inte ville vara, som jag inte kände mig hemma med och jag undrade vad jag egentligen gjorde där. 

 

Jag är nog sjukt tråkig och tantig. Jag drömmer varken om att resa världen runt eller tjäna mycket pengar (men jag säger inte usch nejtack till att vinna några miljoner). Jag har inga större drömmar än att ha ett eget hem, ett sånt där jag känner mig hemma. En man och några barn vore väl inte så tokigt heller. Och så kissarna Nisse och Bosse såklart och kanske någon till. Så ska jag gå omkring därhemma och och inte göra så mycket, som att vattna blommor och koka disktrasor.