När jag var sådär tolv, tretton år var jag helt besatt i filmen Pearl Harbor. Jag såg den säkert tolv gånger på ett år. Och jag var så kär i Josh Hartnetts rollkaraktär, Danny. Jag skrev hans namn i ungefär alla mina skolböcker. Jag har ett halvt ritblock full med teckningar av honom. Jag somnade till soundtracket i cd-spelaren. Jag hade nästan ont i magen, och jag visste inte hur jag skulle kunna leva om inte Danny en dag snart kom vandrande över Asklandas skolgård och hämtade mig. Allra helst med sitt flygplan. Och så skulle vi flyga iväg tillsammans.

När jag såg i tevetidningen att Pearl Harbor bara gått två solar av fem kändes det som en käftsmäll, typ. Vadå klychig? Vadå tramsig kärlekshistoria? Vadå heja-USA-är-bäst? Jag fattade ingenting, det var ju världens bästa, mest fulländade film! Det var ju så kärleken skulle vara!

 

Så småningom la sig min passionerade förälskelse i Danny och jag såg inte filmen lika ofta. Det gick faktiskt kanske ett, två år emellan. Jag väntade inte längre på att Danny skulle komma i sitt flygplan och jag la ner illusionerna om att första gången skulle ske i ett flygplanshangar bland böljade fallskärmar. Kanske inte, liksom. Dom senaste gångerna jag såg Pearl Harbor förstod jag faktiskt vad filmkritikerna menade när de bara gav den två solar. Bredvid alla snygga krigsscener är det fasktiskt ett ganska tramsigt triangeldrama. Det är liksom för mycket av allt. Och, ja amerikansk patriotism hette det. Och dessutom så dör faktiskt fel person i slutet! Det är inte alls romantiskt, bara helt fel. 

 

Nu är det ett par år sen jag såg Pearl harbor senast. Jag funderar på att se den igen. Jag vet inte riktigt hur mina känslor för Danny känns nu.