Igår såg jag på dokumentären De Obekväma och avsnittet handlade om UnderbaraClaras övertygelse om att alla borde jobba mindre. Sex timmars arbetsdag blir lika med fler arbetstillfällen för fler människor, lyckligare människor och mindre konsumtion. Folk får en chans att inte bara vara ekonomiska varelser utan kulturella och andliga också, allting  i livet handlar inte om att tjäna mycket pengar och spendera dom. Typ så var budskapet i programmet och jag köpte väldigt mycket. Det är ungefär mina egna åsikter, åtminstone när det gäller min egna lycka. 

 

Även om jag har ett jobb som jag verkligen trivs med, så är det inte allt jag vill göra i livet. Jag tror inte ens att jag kommer fortsätta tycka jobbet är bara roligt om jag fortsätter att jobba så intensivt som jag gör nu. Jag vill ha tid att göra andra saker också. I framiden vill jag ha ett hem och tid att ägna åt det. Ha en trädgård att greja i, odla grönsaker. Ha mer tid att läsa böcker, virka, träffa vänner och gå promenader. Ganska helt meningsläsa saker för samhället som jag inte tjänar ett öre pengar på. Förutom grönsakerna då kanske. 

 

En del yrken (kontorsarbeten?) kanske funkar att ha sex timmars arbetsdag, men jag vet att det aldrig kommer att fungera i vården. Det fungerar nog aldrig med yrken där man jobbar med andra människor där lönerna är låga och det alltid är brist på personal. Där vi som jobbar heltid får rycka in och jobba övertid titt som tätt och blir bönade om att skjtuta upp en veckas sommarsemester. Men jag skulle aldrig vilja ha ett kontorsjobb, så därför kan jag inte klaga. 

 

När jag har fått bebisar vill jag vara hemma mer. Jag ser fram emot det. Och jag hoppas att M också kommer värdesätta vara hemma mer då och skippa en del av alla fotbollsevangemang. För jag vill heller inte bli kvinnan som går ner i arbetstid och tar hand om både barn och hem medan mannen jobbar hela dagarna, som förr i tiden. Som jag lever nu, fast med katter istället för barn. 

 

Åh, livet är inte okomplicerat precis!