Har ni sett Grevinnan och Betjänten som går på teve varje år på nyårsafton? Där betjänten snubblar på huvudet på en tigerfäll varenda gång han ska hämta något åt grevinnan och aldrig lär sig att se sig för? Jag hade inte sett den förrän i år faktiskt. Och nu vet jag at jag är precis som betjänten. Jag lär mig inte av misstag.

 

Jag har varit ute och sprungit fyra kvällar i rad (obs: att jag Lisa har sprungit fyra kvällar i rad är en parentes, en värdslig sak i sammanhanget) och första kvällen insåg jag att mina hörlurar till telefonen är värdelösa. Dom pallar inte för joggning, då trillar lurarna ut hela tiden. Och det duger ju inte. Men redan andra kvällen var jag uppfinningsrik. Jag råkade få med mig en tejprulle med mig hem från jobbet, en slags kirurgtejp fast mer som tyg än papper i konstistensen. Eller strukturen eller vad man säger. Iallafall, den tejpen använde jag och tejpade fast hörlurarna i öronen på mig! Smart va? Det har fungerat jättebra, lurarna har suttit kvar i öronen trots alla spring-rörelser. 

 

Vad är problemet då? Jo, jag har glömt bort tejpen efter varenda springtur (tre stycken vill säga) och bara ryckt ur hörlurarna ur öronen som vanligt. Jag tycker verkligen att jag redan efter första gången borde ha lärt mig att inte göra så, eftersom det gör vansinnigt ont att rycka ut hårstrån med rötterna (jag har fått lite mer medlidande för mina manliga, håriga patienter som jag drar bort tejpen på), men nej, ikväll var tredje gången jag gav till ett skri plus svordom av smärta. Men jag vägrar att ge upp kriget mot mig själv. 

 

Dert var bara det jag ville säga.