Idag fyller M 26 år och jag får åldersnoja eftersom jag själv fyller den siffran om exactly tre månader. Tjugosex, det ligger ju närmare trettio än tjugo!! Åh, ångesten. Inte för att jag känner mig gammal precis, jag känner mig ungefär likadan som när jag var 20 eller 23. Jag trodde jag skulle känna mig mycket vuxnare med en bebis i livmodern, men det gör jag icke. Jag är precis samma som annars, inget magiskt vuxenskap har kommit över mig. 

 

Iallafall, titta vad små jag och M är på den här bilden! Speciellt M, han ser ut som en liten skrutt och har definitivt mer hår tror jag. Här hade vi inte fyllt 20 än. Vi hade träffats i mars och samma år i augusti flyttade jag till Nässjö och gick på folkhögskola i ett år. Så vi typ började med distansförhållande. Det gick bra det med! Kommer dock ihåg att det var sjukt jobbigt att prata i telefon, det var inte min grej att lägga (läs: slösa) tid på. Jag tyckte egentligen, innerst inne, att det räckte med att vi sågs när jag åkte hem och skickade lite sms däremellan. . . Det tyckte inte M, alls, och ringde troget varje dag. Den perioden känns ljusår bort nu med alla vardagsgrejer som jobb, tvätt, husbygge och gravidspyor. . . Jag antar att alla perioder i livet har sin charm!

 

Men det är allt tur för M att jag inte visste då hur slarvig han är i hushållet eller hur BESATTålders han skulle bli av fotboll . . . Säger bara.