smultronstället.
Åh vad mycket smultron det växer vid mormors farstu! Där hängde jag och Kalle en lång stund och proppade i oss, mycket gott och somrigt.
Något annat som växer är ju Kalle själv. Usch, jag känner mig så gammal, jag minns ju precis hur det var när Kalle var liten. Han var så söt och hade blonda lockar och många tanter trodde att Kalle var en flicka eftersom vi inte ville klippa honom. Åh, han var en sån gosig lillebror! Han är väl iförsig gosig nu med och en trevlig ung karl, men inte får han plats i mitt knä längre och särskilt puss- och kramvänlig är han ju inte heller. . . Åtminstone inte för en storasyster!
Kommentarer
Trackback
