Såhär i början på våren kan jag känna mig lite som Anne på Grönkulla. Vilja döpa om tråkiga grusvägar utan namn till ljuvlighetens vita väg och sånt där. Jag känner mig också lite som Snövit när fåglarna kvittrar och jag vill g'rna brista ut i en dansande sång om hur underbart livet är när det är vår. Nu gör jag inte det eftersom jag inte bor tillräckligt avsides (sorg). Men ikväll stod jag iallafall en lång stund under en tall längst vägen och lyssnade på en koltrast som sjöng alldeles ovanför mig. Åh, det är det vackraste ljudet efter vintern tror jag, så himla fint.

 

När jag står där under tallen och lyssnar på fågelsången och tänker Anne-på-grönkulla-och-Snövit-tankar så hör jag ett pruttljud ovanför mig. Och sen ett splash när fågelbajsen landar på marken alldeles intill min fot. Nej, jag har aldrig föreställt mig att koltrastar som sjunger så fint faktiskt också fågelbajsar som vilka måsar som helst. Ack, sånt där hände aldrig Snövit.

 

Farväl Ljuvlighetens vita väg, jag döper om dig till fågelbajsvägen.

'