I eftermiddags lurade jag med mig Stina på en väldigt lång promenad. Nej, inte så jag lurade precis, men jag talade inte om innan exakt hur långt jag hade tänkt gå. Och Stina är ju inte så bevandrad i trakterna eftersom hon är så fasligt ung (och den generationen bor mest vid teven), så det var lätt att få med sig henne. Nej, vi fortsätter hitåt, det tar bara tio minuter extra. Vi gick genom trollskogs-skogar, på såna vägar jag inte riktigt vill gå på ensam om inte solen står högst på himlen. Och tur var det att vi var två, för långt nere i skogen hörde vi ett fasansfullt skrik, det lät som en desperat kvinna som blev mördad allra minst. Som tur är mindes jag, från en bok tror jag, att rävar ska låta precis som en skrikande kvinna när dom är på ett visst humör (blir mördade...?). Jag var dock lite orolig att det kunde vara ett vildsvin, för vi befann oss i såna trakter, så jag och Stina vandrade raskt vidare och sjöng väldigt högt.