Vilken jobbig dag vi hade igår. Vi är inte bortskämda med skrik och klagan när det gäller Gerda, men igår var det något som inre var bra i Gerdas liv. Egentligen började det nog redan i fredags kväll, för Gerda var grinig redan då och ville inte somna. Natten var som vanligt, men sen ville hon inte äta innan vi gick upp på morgonen som hon brukar, istället för tacksamt äta mat blev hon ledsen! Resten av förmiddagen var hon en blandning av grinig, trött och förbannad - och hon vägrade äta och blev superledsen när jag försökte. Hon ville inte ens ha nappen och det är inte ens lite likt Gerda. Så visade det sig att hon hade lite feber, lilla skrutt. Som tur är finns det hjälp mot det och när hon fått alvedon så ville hon äntligen äta! Då var jag tacksam, även för min egen skull! Jag hade redan ont i brösten och det sprutade åt alla håll vid alla misslyckade amningsförsök. Jag har nog aldrig gillat Gerda så mycket som när hon till sist ville äta. 

 

Efter det var hon glad i någon timme till innan hon blev ledsen igen och allting började om. . .Hon fick alvedon en gång till och sent på kvällen blev det bättre och hon somnade. Jag tänker att det kanske är tänder på gång eftersom hon inte vill äta eller ha napp? För hon verkar inte snorig eller konstigt på något annat sätt. Suck, det är helt klart mer praktiskt med vuxna patienter - och här hemma kan jag ju inte ens ta puls och blodtryck eller ett CRP, det är alltid lugnande att göra annars för en sjuksköterskas stackars själ.

 

Inatt sov hon också bra och åt som vanligt (tack gud) men ville däremot inte sova mer efter klockan sex. Då ville hon bara sitta upp! Efter ett tag gav jag upp och så fick hon sitta i babysittern framför barnkanalen (JA!!!) och var hur glad som helst, medan jag satt lite bitter i soffan. Inte bitter på Gerda, men lite bitter på barnafaderm som minsann kan sova sig igenom vad som helst. 

 

Om jag nånsin klagar på att det är jobbigt att amma så ska jag slå mig själv - för det är minst hundra gånger värre när hon inte vill äta!