Imorse nådde jag nästan botten av ömklighet. Oj vad jag tyckte synd om mig själv. Eftersom syster Lotta tycker det är skojigt när jag berättar om mina gavidkrämpor så tänker jag berätta om det. 

Imorse ringde klockan vid fem och jag stapplade upp inte alls utvilad. Tröttheten och tanken på att det nog skulle bli en ansträngande dag på jobbet blev visst för mycket för mitt spycentrum i hjärnan, för när jag stod och kokade gröt så blev jag tvungen att spy. Och det är väl en ganska världslig sak nu för tiden, jag är ganska van vid detta. Men idag. . . Tydligen så är en bebis i magen lika med sköra slemhinnor, för senaste veckorna har jag haft problem med blödande näsa. Och min nya, känsliga näsa tålde INTE spykramper. Så näsan satte igång att blöda det värsta den kunde medan jag hängde över toaletten. Ack, det var en nära-döden-upplevelse nästan. Jag kände för att gråta en liten skvätt faktiskt.

 

Men det gjorde jag inte och jag dog inte alls. Näsan slutade blöda och jag gick ut och åt min då färdiga gröt. Sen var jag alldeles redo för en ansträngande dag på jobbet. . .