Jag är för det mesta en väldigt lugn och sansad person. Särskilt när jag jobbar som sjuksköterska och när jag är mor till Gerda. Det är sällan jag blir riktigt arg eller upprörd. 

 

I mitt liv finns det dock två personer som har lyckats reta upp mig till förbannelse och har fått mig att vilja bruka våld och fula ord. Den ena är min fyra år yngre syster Lotta. Hennes förmåga att reta upp mig har dock försvunnit sen ganska många år, men när jag var typ 10-16 år bråkade vi ganska mycket och våldsamt. Jag tror jag har läst någonstan att syskon med fyra år emellan bråkar särskilt mycket, hehe. Skönt att det gick över iallafall, nu är vi dom bästa vänner! Den andra personen som retar upp mig är tyvärr fadern till mitt barn och mannen i mitt liv. När han retar mig tvivlar jag dock starkt på att han är mannen i mitt liv, eftersom jag får lust att mörda honom allra minst! Både då med Lotta och mer nyligen med M har det hänt att jag brukat våld och fula ord, men jag försöker verkligen att låta bli. För man får varken slåss eller säga fula ord till någon, inte ens fast det är en syster eller en stor och stark man. Det har gjort att jag blivit ganska kreativ i hur jag istället kan få utlopp för min ilska på ett mer moget sätt än våld. . .

 

Här kommer en lista på bra saker att göra när man är förbannad som inte precis skadar någon:

 

- Hälla en klick ljummen svampsoppa i hens hår.

- Kleta tvål på hens tandborste (mycket roande resultat, kan rekommendera).

- Gömma hens kastrull med snart färdigkokta nudlar i torkskåpet medan hen kissar.

- Tejpa vattenkranarna.

- Slänga ut hens nyckelknippa i den jättestora busken/snåret och sen låsa ytterdörrarna medan hen som bäst kravlar runt i buskarna och letar (det ger lite extra motivation och ångest för personen i fråga, hehe). 

 

Jag har upptäckt att det bästa botemedlet mot min ilska är skadeglädje. . . 

 

Påtal om skadeglädje och bråk med syster Lotta, en gång drabbade skadeglädjen mig själv. En gång när jag och Lotta hade ett bråk blev jag nervös att hon skulle förstöra min fina affisch jag hade på väggen (jag tror jag hade förstört en av hennes. . .), så jag bestämde mig för att den behövdes gömmas. Väl. Så jag kom på den fantastiskt bra idén att rulla ihop den och gömma den i stället mamma förvarade presentpapper! Så smart, där var den väl kamouflerad! Och det var den verkligen. . . Föreställ mina känslor några dagar senare när vi firade någon familjemedlems födelsedag och min yngsta syster räckte fram ett paket inslaget i min sönderklippta affisch. . .