Jag trodde aldrig, aldrig att jag skulle kunna bli så här glad och euforisk av att springa! Igår sprang jag för första gången sen Gerda föddes, det var nästan ett år sen sist. Jag trodde det skulle bli minst lika jobbigt som allra första gången jag sprang (alltså en joggingtur, jag minns inte första gången jag sprang i livet), men det kändes bara så bra! Knappt ens jobbigt! Jag vet att jag låter hemsk, särskilt i mina egna öron, men åh! Och vad trevligt det var att göra något helt själv, utan bebis, bara för min egen skull!

 

 

Dock så funderar jag på varför det inte var jobbigare, det borde ju rimligtvis ha varit det efter allt min kropp genomgått senaste året. Kan det kanske bero på att

1. jag fikade pecan-wienerbröd och chokladboll en stund innan? 

2. jag inte sprang tillräckligt fort?

3. jag helt enkelt är hur grym som helst?

 

Hm, jag tror på en kombination av allt! Men för säkerhetsskull ska jag nog springa idag igen när M kommer hem, så jag vet att det inte bara var ett mentalt eller fysiskt fel som gjorde att det gick så bra. Jag längtar nästan!