Imorgon är det min födelsedag, hurra för mig! Jag känner ungefär noll pepp inför det. Inte så att jag har ångest över att bli ett år äldre, men jag ska inte göra något speciellt trevligt imorgon och känner inget behov av det. Jag har liksom inga tankar om hur min perfekta födelsedag skulle se ut (men jag kan tänka mig att den innehåller tystnad och få läsa ostört). På söndag kommer familjerna på tårtkalas, så imorgon blir det alltså en del städ som inte hunnits med i veckan. M har match så han är borta en stor del av dagen. 

 

Jag kan ju alltid hoppas att Gerda känner på sig att det är en särskild dag och sover långa tupplurar. Eh, hoppas!

 

På tal om födelsedag så kom hag att tänka på, att för 10 år sen var jag sjutton år. Det känns inte så länge sen, men det är det. Så här unga var pappa, Kalle och Stina. Jo, 2007 är längesen. . .

År 2007 fyllde jag som sagt sjutton år och det var ett väldigt spretigt år men också året när klänningen kom in i mitt liv! Det var många hemmafester och Carlsbergs medan jag avverkade ett par, tre stycken unga män (ehm, jag gillade oerfarna pojkar), vilket medförde både härlig lycka och ett krossat hjärta. Allt som är bra hände och allt som är dåligt hände också. Alltså vilka toppar och dalar livet hade då. Det finns många saker från mitt 17-åriga år som jag skulle vilja uppleva igen (för vad är som förälskelse?), MEN hjärtesorgen och deppigheten som följde hade jag gärna sluppit. Efter sommaren 2007, när jag började sista året på gymnasiet, gick jag i psykisk exil. Jag stannade hemma och såg på Dr, Quinn och längtade efter att vara vuxen och lycklig och gift med Dr. Quinns pojkvän. Typ så. 

 

 

Här är jag som sjutton-åring! Utan inbördes ordning angående nivå av lycka/sorg.