Igår dog min mormor, efter knappt en månad på sjukhus och bara ett par veckor efter en cancerdiagnos. Jag höll hennes hand när hon andades för sista gången och samtidigt levde bebisen runt i magen. Jag är glad att jag har det att minnas, för hon dog precis 10 minuter efter att jag kommit till hennes rum, efter en förmiddag hemma där jag kollat på Bonusfamiljen och städat toaletten. Innan jag åkte packade jag med mig en virkning för att vara redo för en lång dag och jag tog på mig mascara för första gången på många dagar. Kanske spelade det roll, som att det sällan regnar när man har med sig paraply och tvärtom. Dom senaste dagarna har vi mest väntat på att livet skulle ta slut. 

 

Jag minns i somras när jag berättade för henne att jag var gravid igen och att Gerda skulle bli storasyster. Jag fick inte alls samma reaktion som när jag berättade första gången, när Gerda låg i magen. Jag vet att jag fick en konstig känsla i magen och den stämde ju.

 

Det var en lättnad att min sjuka mormor fick somna in, men det är så sorgligt att min friska mormor inte finns längre och det kommer nog chocka mig varje dag länge. Inga fler telefonsamtal, inget mer kaffe och inget mer gnäll om alla ålderns krämpor. 

 

Imorgon tänkte jag försöka berätta för Gerda på något begripligt sätt. Funderade först på att bara låta henne glömma bort gamlamormor, men jag tror hon förstår mer än vad jag tror och jag vill kunna prata om det med andra även när hon är med. 

 

Imorgon är det februari och månaden när bebisen kommer födas och jag hoppas det blir en bättre månad.