vardagsavgudan.
Jag har en bra känsla. Jag har jobbat kväll-dag, gått ärenden på stan efter jobbet, varit ute och sprungit när jag kom hem, duschat, ätit mat. . . Och nu äntligen sitter jag i fåtöljen! Det känns asskönt! Här ska jag sitta. Klockan åtta ska jag se på Barnmorskan i East End (bäst!), göra en balja te och ta en chokladbit eller fem. Åh, vilket torsdags-godissug jag har! Det måste botas.
Stackars dom som gör massa saker på vardagskvällarna. Jag kan inte tänka mig att göra nånting sånt! Det kanske hade varit annorlunda om jag jobbar vardagar 8-5 (vilken pest dock), men jag avgudar vardagskvällar. Heliga!
jag och mitt hår.
Nejvars, nu ska jag kamma igenom mitt hår och gå och lägga mig. Ack, vilka bekymmer håret kan ge. Just nu bävar jag för den dagen jag måste klippa mig igen. Hon som jag brukar klippa mig hos ska snart gå på mammaledighet, och det är ju himla roligt för henne, men ack och ve vad det drabbar mig. Byta frisör är ju hemskt! Att låta någon röra vid mitt hår är ju nånting stort som kräver tillit. Det är alltid så scary att låta någon okänd göra det första gången, även om det finns diplom på väggen. Suck. . . Jag låter nog håret växa ett tag till! Ungefär hur länge brukar man vara hemma med en bebis. . . ?
en utdöende generation.
Om jag inte hade tyckt om gamla människor skulle jag inte trivas på mitt jobb. Väldigt många är gamla. Om jag ska generalisera folk och generationer, så bankar mitt hjärta extra mycket för gamla födda på 20-talet och tidigare. Dom är typ ett eget släkte. Sega och med mycket krut i oavsett om dom är dementa och slåss och svär eller är klara som korvspad i huvudet. Dom flesta klagar inte i onödan, klarar av mycket mer smärta än alla 60-talister i världen och är så tacksamma för allt man gör att man nästan blir generad.
Och att svenskar bara blir äldre har man ju hört länge. Dock verkar vårdens dataprogram inte riktigt vilja acceptera detta . . .
Datorn var verkligen väldigt skeptisk mot att skriva in en patientent på nästan 102 år! Knasigt. Ärligt talat, den här lilla tanten gick mig till axeln ungefär och var väldigt angelägen om att få komma hem snart igen eftersom hon hade jäst i kylen som behövde användas. Jag nästan dog av gullighet. Och en annan farbror, född på 20-talet och som fått halva stortån amputerad, tackade så mycket för sig och för oss och sa att "det har varit väldigt roligt här". Aldrig i livet att någon född någon annanstans än 1920 och tidigare skulle säga så efter en amputerad tå.
bedragen.
Hej!
Tack för detta.
Fotbollshälsningar Magnus Zackrisson
Lerums IS
Telefon: 0302-17768, 0730-965670
Mail: [email protected]
Måndag-Torsdag 8.00 -16.30
Fredag: 8.00 -14.30
Det här mejlet fick jag av M efter att jag skickade min faktura på garn för 619 kronor. Att han skulle betala det gällde ett val - som han förlorade såklart. Visst är tonen lite bitter i mejlet? Men han skrev iallafall Fotbollshälsningar i slutet, vilken ära! Jag har nog sagt det förut att jag började asgarva när jag fick veta att M och hans kollegor avslutade sina mejl så. Världens töntigaste. Men whatever, det var egentligen inte det som var det konstigaste med detta mejlet. Nej! I mejlet ser man klart och tydligt vilka arbetstider M har. Det står ingenting om att jobba 12 timmar om dygnet. Alltså måste jag ställa M mot väggen och få veta vad han egentligen gör alla dessa timmar på kvällar och helger. Jag har sen länge misstänkt att han bedrar mig med någon som är rund, uppblåst och vit med svarta prickar.
min söndagskväll.
Ungefär det bästa jag vet på söndagskvällarna är att se på naturfilm klockan 19.00. Det är så hemtrevligt. Visst är djuren bra, men min lycka beror mest på att jag älskar den manliga berättarrösten! Ååh! Den rösten liksom lugnar ner hela mig. Hypnotiserar nästan. Jag har försökt googla på namnet för att få se hur den där mannen ser ut i verkligheten, men det har inte gett något resultat. Fast det kanske bara är bra, så slipper jag bli besviken om han inte ser ut som typ Colin Firth i Bridget Jones Dagbok. Aporna är ju söta i vilket fall.
på långt håll.
För några år sen var jag övertygad om att detta var ett träd som blommade i oktober. Det kändes liksom övernaturligt. Träd blommar inte på hösten vad jag visste om. En dag bestämde jag mig för att ta reda på hur det verkligen var, så jag kämpade mig igenom träskmarken för att studera trädet närmare. Jag blev ganska besviken när jag såg att det inte alls var några blommor, utan mer likt vita, luddiga korvar. Inte lika romantiskt. Lärdom? Vissa saker är bättre på långt håll!
jag en kväll.
Ungefär så här känner man sig ibland, ofta som sambo med en fotbollstränare. Fast jag stirrar inte in i en eld, utan kanske snarare teven. Här sitter jag i ensamheten. Men visst ser jag okej nöjd ut?
rusk.
Jag tycker det är underbart med lite höstrusk. Soliga höstdagar är väldigt trevliga, men jag tycker nog om ruskiga dagar nästan lika mycket. Det luktar gott ute och när man gått en promenad kan man stanna inne resten av tiden. Man kan virka till exempel, det går jättebra när det ruskar ute.
solnedgångar, Mr Darcy.
Jag älskar solnedgångar, det är så Jane Austen-romantiskt. Jag har ingen aning varför, men det får mig att tänka på Mr Darcy. Iallafall, så här års och längre fram i vinter kan man nästan se den från mitt hus om man står på gräsmattans högsta punkt. Nästa vinter hoppas jag bo i ett nytt hus med första parkett på vintersolnedgångar! Åh, Mr Darcy.
en trevlig fika.
Idag på min lediga dag bjöd jag syster Lotta och hennes manlige vän Adrian på fika! Regnet har öst ner hela dagen så det är en perfekt fika-dag. Jag bakade chokladkolakakor, äpplepaj och gjorde hemmagjord vaniljsås. Äter-så-man-spyr-varning! Det var himla trevligt att dom kom. På lördag flyttar dom till Uppsala på 5-6 år, det är så sorgligt att det gör ont i magen och hjärtat lite. Så det förtränger jag! Vi fikade förstås, pratade om drömlägenheter och drömhus. När vi gick vi ut för att gosa med kattungarna i lagårn, råkade vi komma på två rådjur som gjorde barn på åkern. I regnet. Vi stod och kollade på en stund, rådjur in action har man ju bara sett på teve! Det kändes lite hoppfullt en höstig dag som denna, idag såddes kanske första fröet till en rådjursbebis som kommer födas till våren. Ack, poetiskt! Det var en trevlig eftermiddag.
vad jag gör.
Vad gör jag? Jag sitter inte ensam i soffan hemma i vb. Jag sitter ensam i soffan hemma i Ornunga! Fem minuter kvar, jag räknar ner tills American Funniest Homevideos ska börja. Jag har popcorn och min tygpåse med garn inom räckhåll. Lyx!
Resten av familjen är fortfarande i Dalarna, dom kommer hem imorgon. Och jag tänkte att jag kan ju lika gärna sitta här själv som hemma i vb. Här kan jag ju se på AFV och det behövs inte städas så värst mycket, som det gör hos mig. Så jag har det trevligt på alla sätt tycker jag!
oskyldigt eller dirty?
Inatt har jag drömt att jag hånglat både med Elvis och med Adam i Eva och Adam. Hur sjukt är inte det på en skala? Jag vet inte riktigt vilken dröm som var bäst - det är ganska stor skillnad mellan Elvis och Adam liksom och vad som är bäst kan ju bero på om man är sugen på oskyldigt eller lite mer dirty hångel. Så jag vet inte. Nästa gång skulle jag hellre vilja drömma om Ryan Gosling tack.
två duktiga grejer.
Dom senaste månaderna i mitt 24-åriga liv har det hänt stora saker, saker som jag never ever hade trott att jag kunde göra. Det typ förändrar vem, nej hur, jag definierar mig som person. Framför allt är det två grejer jag är stolt över:
1. Jag har lärt mig virka och har redan virkat färdigt två plädar. I 23 år (typ) har jag inbillat mig att jag är alldeles för kass för att lära mig något sånt. Men det var jag inte! Jag är faktiskt duktig!
2. Jag har börjat springa lite grann och idag fortsatte jag springa fast det kom en annan människa på vägen! Alltså, i 23 år har jag tänkt att jag är en person som inte springer, jag gör bara inte sånt. Och om jag gör det så gör jag det absolut inte om det finns andra människor i närheten. Om jag har skymtat/hört ljuden av en människa har jag genast stannat och börja promenera som en normal människa. Men idag slutade jag bry mig! Jag tror det iallafall. . ..
inte så längesen.
Det är väl inte så längesen jag var på Liseberg, tänkte jag häromdagen. Så hittade jag en bild från tillfället i fråga. Och okejdå, om man tittar på hur Kalle och Stina ser ut påbilden så har det gått ganska många år. . . Men jag kan omöjligt ha blivit äldre äldre!
jag, en hycklare.
Okej, jag har en sambo som ganska så ofta totalt glömmer bort att jag existerar. Sätter mig långt ner på prioriteringslistan. Jag kan iförsig tycka att jag är viktigare än fotboll, men vad vet jag, en osportslig vanlig ung kvinna? (Well, i en Jane Austen-roman skulle jag nog klassas som en, vad-heter-det-nu-då, gammal ogift kvinna vars utsikter och blomstrande ungdom är förbi?). Ja, ni förstår att jag är lite bitter just nu. Men. . . inte så bitter att jag inte kan njuta av att vara ensam en kväll och se på Sagan om Ringen och sen läsa i sängen en halvtimme i fullkomlig tystnad innan jag somnar. Nej, det kan jag inte låta bli att njuta av. Jag är en hycklare!
första dagen
Första dagen på sommarlovet! Fast inte för mig, förstås. Undrar om jag nånsin kommer få uppleva ett riktigt sommarlov igen? Jag tror knappast det och det är ju sorgligt till tusen. Men igår åkte jag hit till Ornunga för att vara med på sista skolavslutningen i Asklanda skola. Stina slutade sexan och det var den artonde avslutningen i den skolan. Mamma var rätt nöjd. Men jag tyckte nog det var lite sorgligt, ingen mer tårtbuffé liksom!
Så alltså, det är Stinas och Kalles första dag på sommarlovet. Det är den jag njuter av. När Kalle kommer hem från avslutningen ska alla syskon (alla!) och mamma åka till Borås och äta lunch på bäst tharestaurangen och dessutom gå i alla roliga second hand-affärer. Tänka sig, jag har inte varit i Borås sen min examen förra året. Vilket kärt återseende!
Ps. Första dagen på sommarlovet börjar såklart med kyliga vindar.
stenålders
Om det är något jag kommer ihåg från sjuksköterskeutbildningen så är det föreläsningarna om stress och ohälsa i dagens samhälle och hur det påverkar oss människor som 2014 är precis likadana som för många hundratusen år sen. Hundratusen år låter väldigt mycket, men det är det uppenbarligen inte när man tänker på evolution. Tänk hur många miljoner år dinosaurierna levde, då känner man sig ganska fjantig som människa. . . Så vi är alltså stenåldersmänniskor som lever 2014 och våra hjärnor och kroppar är fortfarande anpassade till stenålderslivet. Inte till datorspelande, stillasittande eller chokladpudding.
Så jag tänker ibland, om vissa saker, hur skulle stenåldersmänniskan gjort? (Det gäller inte när det gäller frågan om att äta choklad), men typ: Skulle stenåldersmänniskan springa en mil om dagen till ingen nytta? Svar nej, stenåldersmänniskan springer när hon måste, vid fara. Det kanske är rimligt och hälsosamt att fejka fara (björnar, mammutar, farliga män?) och springa några kilometer i veckan. Jag tror inte det är särskilt hälsosamt att överdriva mer, speciellt inte i vår asfalterade värld (asfalt fanns inte på stenåldern). Det blir aj för knäna och andra kroppsdelar.
Idag sprang jag nog för första gången som en stenåldersmänniska. Tyvärr sprang jag på asfalt, men det var för fara för mitt liv. Jag hade kommit en bit på min promenad när det började åska. Det blev mörkt och domedagskänsla och det blixtrade och brakade. Jag längtade hem och för att komma fram fortare började jag springa. Jag är inte rädd för åska, men när det blixtrade blev jag ganska livrädd och jag orkade springa mycket längre än jag brukar. Det var mer intressant, liksom, av rädsla. När det dessutom började regna kände jag mig verkligen stenålders!
När jag kom fram till huset stannade jag och tänkte på hur härligt det är med sommarregn egentligen. Det luktar gott när det åskar och våta syréner. Men sen skyndade jag mig in. För det vore lite förargligt att bli träffad av blixten och dö när man står på sitt egna hems tröskel. Speciellt efter att ha stenålderssprungit säkert två hela kilometer. . .
inte okomplicerat precis.
Igår såg jag på dokumentären De Obekväma och avsnittet handlade om UnderbaraClaras övertygelse om att alla borde jobba mindre. Sex timmars arbetsdag blir lika med fler arbetstillfällen för fler människor, lyckligare människor och mindre konsumtion. Folk får en chans att inte bara vara ekonomiska varelser utan kulturella och andliga också, allting i livet handlar inte om att tjäna mycket pengar och spendera dom. Typ så var budskapet i programmet och jag köpte väldigt mycket. Det är ungefär mina egna åsikter, åtminstone när det gäller min egna lycka.
Även om jag har ett jobb som jag verkligen trivs med, så är det inte allt jag vill göra i livet. Jag tror inte ens att jag kommer fortsätta tycka jobbet är bara roligt om jag fortsätter att jobba så intensivt som jag gör nu. Jag vill ha tid att göra andra saker också. I framiden vill jag ha ett hem och tid att ägna åt det. Ha en trädgård att greja i, odla grönsaker. Ha mer tid att läsa böcker, virka, träffa vänner och gå promenader. Ganska helt meningsläsa saker för samhället som jag inte tjänar ett öre pengar på. Förutom grönsakerna då kanske.
En del yrken (kontorsarbeten?) kanske funkar att ha sex timmars arbetsdag, men jag vet att det aldrig kommer att fungera i vården. Det fungerar nog aldrig med yrken där man jobbar med andra människor där lönerna är låga och det alltid är brist på personal. Där vi som jobbar heltid får rycka in och jobba övertid titt som tätt och blir bönade om att skjtuta upp en veckas sommarsemester. Men jag skulle aldrig vilja ha ett kontorsjobb, så därför kan jag inte klaga.
När jag har fått bebisar vill jag vara hemma mer. Jag ser fram emot det. Och jag hoppas att M också kommer värdesätta vara hemma mer då och skippa en del av alla fotbollsevangemang. För jag vill heller inte bli kvinnan som går ner i arbetstid och tar hand om både barn och hem medan mannen jobbar hela dagarna, som förr i tiden. Som jag lever nu, fast med katter istället för barn.
Åh, livet är inte okomplicerat precis!
påsk tvärsöver vägen.
Somliga tycker nog att det vore ganska så besvärande att bo tvärsöver vägen från familj och släktingar. Jag har gjort det i hela mitt liv i Ornunga och nu gör jag det också. Fast jag tycker det är praktiskt! Som igår firade jagbåde en traditionell påsk med Ms familj och och pysslade hemma för mig själv! Mellan påskfrukost, påskfika, påskmiddag och påskbrasa har jag solat lyriskt, hängt ut tvätt, gått promenad, plockat fästingar från katten, lyssnat på fågelkvitter och massa sånt. Så jag tycker nog det skulle kännas mer besvärande att vara tvungen att åka flera mil till familjen eller släkten och fira högtider så där precis hela dagen utan avbrott. Jobbigt liksom?
Så idag åker jag as told till Ornunga för att fira lite mer påsk idag och imorgon. Mat och solsken, can it be bättre?
lediga kvällar.
Åh, lediga kvällar. Dom är så bra. Och ännu bättre är dom lediga kvällarna när man är ledig dagen efter också. Så man kan sitta uppe lite längre (läs: iallafall gå och lägga sig klockan tio prick) och se fram emot att sova på morgonen. Nästan allt är som bäst när man ser fram emot själva händelsen! Enligt mig.
Lediga kvällar känna ännu bättre när man har jobbat hårt och har ont i fötterna. Jag avslutade min dag med att klappa en tant på ryggen medan hon spydde kanske vinterkräksjuka. Åh, då sprang jag glatt hem. Mina händer är alldeles nariga efter alla gånger jag tvättat händerna idag. Jag försöker också att inte känna efter för mycket hur det känns i magen. Mår jag inte lite illa tro?
Så nej, jag har faktiskt ingen lust att göra något speciellt på lediga kvällar. Jag är så nöjd med att göra ingenting speciellt och faktiskt så behöver min kropp och hjärna det. Att jobba heltid med att hela tiden göra det bra för och koncentrera mig på andra människor tar energi. När jag kommer hem måste jag liksom vara en människa själv och göra saker för bara mig, så att jag ska må bra. Åh, lite förståelse, jag ber.
