Nio veckor, 300 timmar och nästan en årstid senare är praktiken slut. Var sista dagen idag. Innan kändes nio veckor som en evighet som skulle vara för alltid och räcka hur länge som helst. Det gjorde det inte, tiden har gått så himla snabbt och den räckte inte alls till att lära mig allt jag ville. Idag kändes det som jag började igår och kan typ inget. Fast det kan jag ju. Jag har nog lärt mig massa och blivit bättre på desto mer. Som att sätta pvk, ta blodprov, ge injektioner, blanda antibiotika, sätta kateter, prata med människor och vara pedagogisk. Bland annat.
Känns så konstigt, när jag började var det vinter och det mörknade vid fyra. Nu är det vår och det är ljust ända tills efter klockan sex. Och ändå har tiden gått så snabbt. Var lite med en klump i halsen jag bytte om i eftermidag, för dom senaste dagarna har varit så roliga. Det är ju nu man precis kommit in i det på riktigt. Så är det väl alltid.
Och nu blir det inte att koppla av ett tag innan nästa praktik på pykiatrin. I helgen ska jag jobba med VFU-uppgifterna som jag sorgligt nog skjutit upp till sista dagarna. Så gick det med tanken att börja redan vecka ett... Men jag tror att människan jobbar bättre under lite hälsosam press! Hoppas...

Iallafall. När jag slutat idag gick jag in på pressbyrån och köpte tre tidningar. Det är att vara riktigt snäll och skämma bort sig själv. Så tog jag tåget hem, svettades i min vårvinterjacka under promenaden från stationen och sen så satte jag mig ute i solen. Tog med mig filt att sitta på, kudde att ha bakom ryggen och ett nyttigt mellanmål och slog mig ner på stenläggningen på uteplatsen. Riktigt härligt den stunden solen fortfarande var över trädtopparna.

Sitter med läkemedelsräkningen. Jag har gråtit en skvätt, i en stund kändes allting hopplöst. Det gör det fortfarande lite grann. Visst, chockerande nog lyckas jag lösa uppgifterna (iallafall få samma svar som i facit), men om jag löser dom på rätt sätt? Knappast! Och det är tydligen viktigt på tentan, att man löser dom rätt.

Så, dagens citat: I'm screwed!

Sista två dagarna på praktiken. Räknar nästan ner. Längtar tills jag kommer hem på torsdag eftermiddag och jag bara kan sätta mig ner och göra ingenting! Bli av med lite av stressen. Hm, fast okej, då får jag nog vänta lite längra än torsdag... har ju två av dom jäkla VFU-uppgifterna kvar. Men iallafall, lämgar till torsdag. Inte för att praktiken varit kass och tråkig. Mest bara psykiskt krävande! Och så har det varit ganska jobbigt att pendla mellan två hem, här och i västra bodarna. Ta med alla grejer, fixa mat och sånt. Ser fram emot att sova i min egen säng varje natt och ha alla mina grejer! Och ha det rent och städe förstås...

Guuuuuuuuuuuuuuuuud vad jag ser fram emot att sova snart :)

För mig blir det praktik nästan hela helgen. Samlar kraft just nu, det kommer nog behövas...
Men sen är det bara tre dagar kvar, och det känns väldigt skönt. Det börjar bli lite psykiskt jobbigt att vara student. Som i onsdagskväll, var massa att göra hela tiden så medan jag väntade på att en patient skulle bli klar på toa ställde jag mig och andades i kanke en minut. Då bli jag påhoppad och ifrågasatt varför jag inte går ut i köket och fixar med disken, "så att man inte bara står och gör ingenting". Och som jag är svarar jag "jamen visst, förlåt, det kan jag göra" och tänker att jaha, nu kommer jag få dåliga kommentarer för att jag inte springer och diskar. Men sen blir jag så himla arg! Det kan inte vara förbjudet att stå stilla i en minut, och dessutom är jag INTE på praktik för att stå och diska, jag ska inte räknas som en extra personal. Vi är ju STUDENTER har man fått höra hela tiden, och bla bla då ska man bara refektera över allt man gör och varför. Inte diska, det går inte reflektera över. Iallafall, det är psykiskt jobbigt att försöka vara alla till lags hela tiden.

Nu ska jag gå ut på en promenad och njuta av de sista lediga timmarna.